Det är lite roligt det där med klyschor. Som man hatar dem. Att höra dem. Det skär i öronen varenda gång. Så uttjatade. Så lätta. Så oengegerande. Samtidigt. När man själv ska förklara nånting. Hur något känns. Hur det ligger till. Vad man vill ha sagt. Det är så lätt att ta till en sån där klyscha. Det sparar tid. Och det blir liksom inte riktigt lika utelämnande på något sätt. Det är inte ens egna ord och tankar från början. Det är någon annan som sagt det först. Klyschorna fungerar inte bara som förklaring. De blir som ett skydd. En mur mot det innersta, det man inte riktigt vågar säga. Och ingen kan ju egentligen vända sig mot dem eftersom att alla använder sig av dem.
Men ändå. Då när man får höra dem. Det skär ju lite djupare varje gång. Oundvikligt. Men det kanske bara är jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
hahaha, den där "vänta, jag måste bara spy" har man väl hört ett par gånger, lika underbar varje gång :D en annan bra är "jag kan inte dricka mer, jag dör då" och min personliga favorit "jag ska aldrig mer dricka sprit i hela mitt liv"! :D
Jag vet. Man hatar dem men ändå älskar dem. Oftast iaf. vad skulle man göra utan dem liksom? Samtidigt, ibland får man tix. Men jag måste hålla med om att "jag ska aldrig mer dricka sprit i hela mitt liv" är en klar favorit..!=)
"jag ska aldrig mer dricka sprit" är lika konstant på en söndag som dåliga tv-program..! Men den känns på nåt sätt viktig för samvetet..den enda tanken på helgen som inte är helt moraliskt fördärvad..
Skicka en kommentar