Vad kan jag säga om helgen..jag jobbade fredag, lördag och söndag. Skönt på ett sätt eftersom man inte hinner tänka då. Sen i fredags bakade jag äntligen muffins igen. Har haft sån stor lust med det på sistone, men det är ju inte lika roligt om ingen äter upp dem så nu passade jag på. Lördagen kunde ju ha börjat ganska mycket bättre än den gjorde men efter att ha pallrat mig iväg till jobbet och sen jobbat klart gick jag och mamma på stan en stund så då kändes livet lite lättare iaf. Hon är bra min mamma. Sen var det personalfest, som egentligen inte blev så mycket fest. Mer umgås och äta onyttigt.
Imorses hängde jag och bruttan på låset till gymet. Så sjukt skönt att träna igen efter att inte ha hunnit det på hela helgen. Det är bara där jag kan andas för tillfället.

Jag vet, "ryck upp mig". Det är bara så jävla svårt. Jag känner mig så arg.

Det är bara tre veckor kvar! På dan! Måste kolla försäkring, boka hostel i London, gråta en skvätt över allt som inte kommer få plats i packningen, förbereda mig mentalt för att vara borta från min bästa vän i en hel månad, förbereda mig mentalt för att vara borta från min mamma en hel månad, sola så att jag är lite fräsch när jag åker, kanske växla lite pengar, fylla min ipod med så mycket guld-musik det bara går och säkert göra massa andra saker som jag inte kommer ihåg. Så skönt med fyllda dagar så man slipper tänka. Underbart. Sen är det sånt man lämnar här hemma också som faktiskt inte känns så svårt att åka ifrån. Tvärtom. Fan vad skön den här semestern ska bli!

Världens bästa vän nånsin. Packa ner kanske...

Efter ett seminarium som kändes sådär så var lite träning och en stundande te-tisdag alldeles precis vad jag behövde. B-rapporten som tydligen ska vara ganska klar vid det här laget känns tråkig och obetydlig och hela arbetet är just nu ganska oinspirerat. Längtar något sjukt tills den här terminen är över och man kan försöka lämna den bakom sig. Den har ju såklart varit både bra och dålig, men nu i slutet- kan ju vem som helst som läst min blogg enkelt räkna ut- har den varit mest för jävlig. Det finns inte mycket positiva tankar på bataljonen 5 just nu.
Jag hoppas att sommarlovet gör sitt till och att jag kan komma till nästa termin och känna mig tillfreds med allting. Just nu har jag bara nån sån där skön känsla av att tågluffen kommer att ordna allt. Efter den skiter jag i vilket och är bara glad för att jag är jag. Glad för att jag vet att det alltid ordnar sig. Och förhoppningsvis kan jag dela en vinare med en nära vän här på balkongen.

största puckona i stan

Det finns inga gränser för hur kul man kan ha med en bankomat. Eller hur mycket emma byter dialekt när hon blir full. Eller för hur det alltid spårar ur när vi festar tillsammans. En guld-kväll. Madde och Emma till landslaget.

Jaaaa! Lördag igen! Vad roligt. Den här lördagen är inte så olik de flesta andra lördagarna i mitt vuxna liv. Vinet står i kylen, vilket i sig ser lite lustigt ut eftersom boxen och kylen är ungefär lika stora.. Hehe, ibland är det tur att man inte har råd att köpa mat.
Eftersom emma ansåg det så självklart att vi skulle se på schlagern att hon inte ens la fram det som en fråga så är det alltså det som gäller. Det kan ju kännas lite som att jag är en hycklare eftersom jag inte haft så mycket positivt att säga om det där jippot i år men vad gör man inte för sina vänner..

Heja malena! (o gud..det där kändes inte alls bra..får kanske nöja mig med att titta på skiten..)

säger ju inte gärna nej till emma som ni kanske förstår..

Jag är så otroligt jävla arg. Det känns så sjukt typiskt min otur. Och konspirationsteorier vandrar i tankarna och jag blir knäpp på att inte få några vettiga svar. Och hur gärna jag än vill tro på det så kan jag ju inte vara en såå jävla underbar människa. Uppenbarligen.

Allt blir bara fel. Det beskriver väl iofs ganska väl hur det känns. Det känns fel. Det borde inte vara såhär. Det gör ont i magen och huvudet och hjärtat och själen. Det gör ont överallt för att det känns fel. Det var ju inte alls såhär det skulle bli.
Och jag vet att jag begär konstiga och omöjliga saker. Att jag provocerar och attackerar och är arg och ledsen och irrationell. Låt mig hållas ett tag. Jag behöver få bekräftelse om och om igen att det betyder tillräckligt mycket för att stå ut med massa skit. Att det inte bara är ord.

Sorgsenhet. Hopplöshet. Förtvivlan. Jag kan inte andas när jag tänker på det. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte vara stark mer.

Idag är ingen bra dag. Det är en sån där dag då det känns som att inget kommer bli bra igen. När man bara lyssnar på depp-musik och inte drar upp persiennerna. Håkan Hellström får inleda den här dagen. Det är lite härlig ironi också när jag tänker på vem som tjatade om att spela den här låten jämt. Det var förra våren. Då när ingenting var komplicerat och det största problemet var att bestämma datum för nästa grillfest.

Sara köpte en soffa förra veckan. Den fick stå på gengåvan medan vi hämtade bilen för att köra hem den. Väl tillbaka frågar den vänliga men något stränga damen som jobbade där om vi hade några killar med oss nu som kunde bära. Det var tydligen det vi skulle åka och hämta samtidigt som bilen tyckte hon. Vi tittade lite frågande på varandra sara och jag och undrade vad vi skulle med dem till..skulle inte vi kunna bära en soffa?
Sen ropade damen på två "starka karlar" som kunde bära ut den åt oss. Jättekonstigt. Det gick ju hur bra som helst när vi bar in den där soffan till sara sen. No problemo.

inga konstigheter

Det blev en bra kväll igår. Jag och Anna N grillade lyx-mat och drack lyx-öl och sen mellanlandade vi på en förfest nånstans på vägen till husaren. Mycket bra.

Idag känner jag mig mest helt tom. Ledsen fast utan förmåga att uttrycka det. Fyra timmar på jobbet känns som att bestiga mount everest. Kaos i huvudet och jag vet ingenting.

Jaha nu börjar den. Sommarsäsongen. Då det är grill var och varannan dag. Då det därför också är öl och vin var och varannan dag. Jag klagar ju absolut inte. Gud nej, jag trivs som fisken i vattnet. Och jag tänker att ikväll är en bra kväll för grill. Och öl.