nånting större.

Då har det gått ett år sedan man började plugga då. Det är väl ungefär lika länge sen som jag och Anna började prata om att åka till USA efter studierna. Jag känner mig äntligen redo för att kunna lämna den här stan en liten sväng. Egentligen ska man ju ha velat göra det sen i högstadiet. Det var ju då alla började tjata om att dem var tvunga att komma iväg från "den här jävla hålan". Man skulle tycka att allt var för litet då, att det var löjligt att ens tänka på en framtid här.
Jag var aldrig en av dem. Jag tyckte inte att den här stan var tråkig. Jag försvarade den i vått och torrt, som den värsta vapendragare. Men man växer när man börjar plugga. Man får inte behålla dem där gamla sanningarna som man hållt så varmt om hjärtat. Kanske är det det som fått mig att känna mig mogen nog att lämna det här stället, om så bara för ett litet tag. Jag gick igenom kyrkogården på vägen hem från jobbet, vinkade som brukligt till mormor och morfar, och tittade upp mot träden där jag gick i allén. Det kändes för nära. Jag ville att det skulle vara så mycket större, allt runtomkring. Helt plötsligt har jag upptäckt att det är för litet. Att det inte räcker med allt det som finns här.

Jag hade inte den känslan den där septemberdagen i 2005 när jag ensam satte mig på ett plan till London. Kanske var det därför jag tillbringade den första veckan med att önska mig hem. Det var inte genomtänkt. Jag var inte färdig här. Jag var inte färdig med mig själv. Hade ingen aning om nånting. Det är väl därför jag tror att det kommer bli annorlunda om två år. Jag längtar ju redan. Jag kan nog släppa taget lite bättre då. Om stan, om allt jag har här. I London var jag så förtvivlad över allting jag trodde att jag missade här hemma att jag inte tog vara på allt det jag upplevde där borta. Förhoppningsvis har jag när skolan slutat insett att jag inte kan stanna här för alla andras skull, utan att jag måste åka för min egen.

Och den här gången ska jag inte åka med naiva föreställningar om hur allt kommer att bli. Jag ska inte åka för att hitta mig själv. Jag känner redan mig själv så väl att det känns som att jag konstant tappar bort mig. För självmedveten.
Nej, jag ska åka för att jag vill. För att det känns bra. För att kunna tappa bort mig själv litegrand någon annanstans också. Jag vet ju att jag alltid kommer att hitta tillbaka.