klapp på axeln.

Jag var ute och sprang förut. Eftersom att jag bor i bebyggelse så har vi inget fint spår här som det finns hemma i ryd. Nä, här får man springa runt på cykelvägar och möta människor i vanliga kläder, såna som inte motionerar mer än vid tvång. Dessa människor har alla en tendens att titta bort när man kommer. Som om man vore deras samvete och dem gör allt för att inte erkänna dess närvaro. Nej, dem vill äta upp sin glass i lugn och ro, utan någon jävla joggare som stör och påminner dem om att dem inte har tränat sen gympan i grundskolan.

Sen har vi dem där som ler mot en. Oftast äldre människor som tycker lite synd om en för att blicken är tom och andningen pipig, men samtidigt är lite imponerade av att en "dagens ungdom" faktiskt inte bara ägnar sig åt att vandalisera busskurer utan faktiskt gör något vettigt med tiden. Dem ler jag tillbaka mot. Ett leende som säger något i stil med att jag håller med. Ligister borde buras in. Men inte jag, jag springer.

De människorna man helst möter är dem som är ute och powerwalkar. Hurtbullarna. De brukar hälsa på en och le på ett sätt som ger energi. Man har något gemensamt där man möts på stigen. Hurtbullen förstår det här med att plåga ihjäl sig innan frukost. Den har också haft känslan av att komma in igen och vara skitnöjd med sig själv. Dessa människor är tyvärr mer frekventa i ett motionsspår än på en cykelväg. Därför saknar jag ryd litegrand. Det var som min brutta sa när vi tog en morgonpromenad i elljusspåret där häromdagen. "Är det alltid så att man går runt och hälsar på alla man möter här??". Och det är det ju faktiskt.
Det borde vara så överallt. Det blir så gemytligt på något sätt. Mysigt sådär.