1 januari

Då var det här, det nya året. Jag är så trött på alla gott nytt år och ring klocka ring och nedräkningar till tolvslaget och annat trams som nyårsafton varje år för med sig. För mig är nyårsafton bara en dag fylld med vemod och gnagande känslor. Att febrilt försöka sluta tänka på allt det där man inte riktigt hann med det här året, allt man inte fick sagt eller gjort. Jag ogillar känslan av att det nya året ska ses som en ny episod, man ska lämna det gamla bakom sig, det var ju faktiskt förra året. Allt ska magiskt lösa sig och bli bra, och det är dags att hitta på en massa överambitiösa löften som man ändå inte kommer hålla.
Nyårsafton är årets mest överreklamerade dag. Trots att det år efter år ballar ur totalt är förväntningarna på årets sista kväll omotiverat höga. Det är nya klänningar, kostymer, lyxiga trerätters och äkta champagne vilket allt som oftast sedan övergår i fylla, bråk, spyor och någon som gråter. Varför fortsätter vi att fira nyår? Det slog mig i morse att det nu är 2010. Nu ses jag som 24. Med ens blev ångesten lite värre, vemodet lite mer påtagligt och känslan av att ha glömt något i 2009 alltmer gnagande.