Äh, fuck it.

Har precis varit hemma hos päronen nu. Det slog mig att jag, sen jag började plugga, besvarar allas frågor med "vad får jag för det då?". Pappa undrade om jag ville dammsuga. "Vad får jag för det då" svarade jag, och mamma frågade lite försynt varför jag hela tiden vill ha betalt för allting.. Trevlig reflektion, jag skulle kunna sälja min själ till djävulen om det innebar ekonomiskt oberoende. På den nivån är det.
Men det tänker vi inte på nu, jag har ju köpt en klänning idag! Haha, seriösa tix i bruttan-hood eftersom varken jag eller min kära inneboende(det är ju faktiskt jag som står på kontraktet) har några pengar att handla för. Men hon köpte en kjol och en dimmer(jo på riktigt) igår så vem vore jag om jag inte hets-shoppade litegrand jag med?

Det här med snällheten går väl också lite sådär.. Har inte riktigt hittat någon att vara snäll mot.. Men jag log mot en massa tanter och farbröder när jag var ute med Chelsea, det måste ju räknas? Och sen ska man ju ta i beaktande att när jag förra gången höll på med sånt här ödmjukt snällhets-tjafs så sa min bästa vän nästan upp bekantskapen med mig. "Det är jättejobbigt när du är sådär ödmjuk hela tiden Madde", sa hon, "jag känner inte igen dig!". Så vem är jag att trotsa ett sånt uttalande?