ack, som om det vore igår

Jag tänkte mig att jag skulle vara uppe lite senare ikväll, eftersom det är lördag och allt. För en kvart sen började jag fundera på om det inte var dags nu ändå. Jag kan knappt hålla uppe ögonen och jag känner att det börjar krypa lite så där gött i kroppen.
Tanken glider in lite försiktigt på den där tiden då det kändes ganska avlägset att sitta hemma en lördagkväll, och dessutom gå och lägga mig innan elva. Vid det här laget brukade jag vara inne på sjätte drinken och stå och hoppa i en soffa medan jag "sjung" med i musiken. Om fyrtio minuter var det dags att kasta på sig klackarna, ta fram kö-ölen ur kylen och pinna iväg till stan. Det var Bogrens som gällde. Alltid Bogrens. Och av någon konstig anledning tyckte vi alltid att det var lika roligt (det kan ha haft något att göra med mängden alkohol i blodet, jag vet inte..). Kvällen avslutades alltid på McDonalds. Ibland orkade man sig inte hela vägen upp dit, och stannade istället på slicen, halvvägs. En slice för tjugofem spänn var tydligen som hittat, det fanns aldrig en reflektion över att samma pengar skulle kunna finansiera en halv pizza dagen efter. Man vaknade upp på söndagen, kände efter om man hade orkat ta av sig ytterkläderna, om man förmått sig tvätta av sminket och om man lyckats borsta alla tänder. Efter det var det huvudet. Hur ont gör det? Orkar jag mig upp ur sängen för att hämta vatten och treo? Var är plånboken? Har jag tappat bort mitt visa-kort igen? Pinsamt i så fall eftersom kort-spärrsgänget antagligen känner igen min röst vid det här laget. Mobilen då, vart la jag den? Sängbordet? Nä.. I sängen? Nähe. Famlar lite under sängen, och javisst, där är den ju. Sju missade samtal eftersom jag somnade innan jag hann skriva ett "jag-är-hemma-ordentligt"-sms till Anna. Ojdå. Skickar sms. "Jag är hemma ordentligt. No worries". Känner att det börjar sticka lite i näsan. Åååh, vi lämnade all sprit kvar framme igår, jag mår illa. Kan inte titta på alkohol just nu. Måste städa undan. Häller ut öl i slasken och det luktar i hela köket. I med diskmedel för att kväva stanken. Slänger mig i soffan och knaprar i mig chipsen från igår. Det finns dip kvar. Men nej, den ser äcklig ut, jag klarar mig utan dip. Får trötta sms från Anna, hon har minnesluckor. Jag ringer. Vi garvar lite över kvällen. Försöker dämpa vår ångest genom att intala varandra att vi inte alls var så pinsamma. Anna försäkrar mig om att det knappt var någon som ens såg när jag ramlade på dansgolvet, varken första eller andra gången. Och jag lugnar henne genom att säga att det var mörkt i hörnet på depå, lite hångel har väl ingen dött av. Samtalet lugnar ändå lite. Det kanske inte var så farligt ändå. Lägger på och börjar känna av blåmärken på de mest konstiga ställen. Får förnimmelser från gårdagen och inser att jag ändå hade väldigt roligt. Det här måste jag göra om nästa helg.