we shall overcome

Nej mina vänner, ni ser inte fel. Klockan är mycket riktigt kvart över tolv och jag är fortfarande vaken. Jag fick lite smått åldersnoja igår när jag insåg att jag är 23,5 och student, men uppskattar sköna hemmakvällar med på spåret och god mat mer än en galen kväll på krogen. Det hade väl varit okej om det hade funnits där i bakhuvudet som ett alternativ, men det gör det ju inte. Det finns inte längre ens en flyktig tanke på att jag kanske skulle överväga att festa till det lite en helg. Det är helt borta. Vem är jag? Hur blev jag sån här? Johan, som var här när jag fick min plötsliga appifany, föreslog snällt att vi ju kunde satsa på en kväll på kåren nästa helg. Nu ska jag därför gå hela veckan och försöka ställa in mig på en liten miniutgång. Inget wild and crazy, bara några öl och lite snygga kläder. För att visa omvärlden att jag fortfarande existerar. För att bevisa för mig själv att jag faktiskt inte har åldrats 40 år sen i våras. Det kan bli bra det här tror jag. Måste bara hålla fast vid den här tanken nu. Inte komma på sidospår eller hitta på ursäkter. Det gills inte. Inga ursäkter gills.