Jag sitter i soffan och äter frukost. Har inte dragit upp persiennerna än. Vill inte riktigt. Jag anar ju vad som finns där utanför. Gråa moln, regn, framåtlutande människor som försöker ta sig igenom blåsten. Det känns oinspirerat. Alla verkar lite deppiga och uppgivna på nåt sätt. Det var en man på gymmet igår som undrade om jag sett någon soltimme på länge. Jag berättade om nyhetsmorgon, att dem enda som haft sol är värmlänningarna och då sa han: "Ja det var väl typiskt, att solen alltid ska skina i Karlstad".
Men jag ska inte snöa in mig på det där med solen igen nu. Jag är bara lite bitter. November är som att vara nitton. En mellanakt i väntan på något bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar