Allt blir bara fel. Det beskriver väl iofs ganska väl hur det känns. Det känns fel. Det borde inte vara såhär. Det gör ont i magen och huvudet och hjärtat och själen. Det gör ont överallt för att det känns fel. Det var ju inte alls såhär det skulle bli.
Och jag vet att jag begär konstiga och omöjliga saker. Att jag provocerar och attackerar och är arg och ledsen och irrationell. Låt mig hållas ett tag. Jag behöver få bekräftelse om och om igen att det betyder tillräckligt mycket för att stå ut med massa skit. Att det inte bara är ord.