Då är det snart dags för frukost, sen hemfärd. Igår var en dag i göteborg med systrar och mamma och shopping och sminkning och Uffe. En bra dag. Uffe var helt okej. Han hade nog roligast av alla. Och systrarna Lindholm gav en egen konsert på promenaden hem med dem där låtarna vi inte riktigt fick, men så gärna ville ha.
Ikväll är det inflyttningsfest på schemat. Det kan ju gå lite hur som helst, precis som vanligt. Kanske mer nu dock. Men det börjas med att Sara och Mikael kommer upp och dricker Irish coffee så med den starten ska det nog bli bra. Bara att börja ladda då antar jag. Ses i dimman.
lördag 28 februari 2009
onsdag 25 februari 2009
Det är ju en alldeles underbar dag idag! Man har värde igen. Man kan köpa en kaffe i götasalen utan att fundera på om man borde använda pengarna till en liter filmjölk istället. Man kan planera en utgång i helgen utan att hoppas på att pengar ska ramla ner från himlen och man sluta fundera på att sälja sin själ till djävulen för att ha råd med en trådback till klädkammaren.
Min äldsta syster ringde igår. Hon hade inte fått nåt flyttkort sa hon, men jag antar att hon egentligen ringde för att se om telenor stängt av min telefon eller om jag faktiskt lyckats betala den räkningen. I alla fall så sa jag att jag inte skickat några flyttkort. Hade inte råd med eftersändningen av post heller så allt som skickas till min gamla adress kommer så fint tillbaka till avsändaren. Jag lovade ett sms med adressen. Det är ju kostnadsfritt inom telenor.
Denna gudagåva till syster erbjöd sig i samma samtal att betala mitt internet för att hon ska få mina gamla möbler. Dem som jag skulle ha åkt med till tippen om hon inte velat haft dem. Det är kärlek.
Nånstans måste man ju dock inse hur patetiskt allt det här låter. Hur kan man inte ha pengar till en semla? Haha, vilket jävla liv. Det är ju underbart.
Min äldsta syster ringde igår. Hon hade inte fått nåt flyttkort sa hon, men jag antar att hon egentligen ringde för att se om telenor stängt av min telefon eller om jag faktiskt lyckats betala den räkningen. I alla fall så sa jag att jag inte skickat några flyttkort. Hade inte råd med eftersändningen av post heller så allt som skickas till min gamla adress kommer så fint tillbaka till avsändaren. Jag lovade ett sms med adressen. Det är ju kostnadsfritt inom telenor.
Denna gudagåva till syster erbjöd sig i samma samtal att betala mitt internet för att hon ska få mina gamla möbler. Dem som jag skulle ha åkt med till tippen om hon inte velat haft dem. Det är kärlek.
Nånstans måste man ju dock inse hur patetiskt allt det här låter. Hur kan man inte ha pengar till en semla? Haha, vilket jävla liv. Det är ju underbart.
onsdag 11 februari 2009
Samtal i bilen mellan mig och anna..
Jag: Ojdå..hehe..där kom det en bil ja..
Anna: Eeh..
Jag: Jag glömmer alltid bort det där med döda vinkeln...
Anna: Jaa..tänk att det kan dölja sig en hel bil där...
Jag: Jättekonstigt...
Tre sekunder senare..
A: Där står polisen också bruttan, så nu sköter du dig..!
Jag: Ojdå..hehe..där kom det en bil ja..
Anna: Eeh..
Jag: Jag glömmer alltid bort det där med döda vinkeln...
Anna: Jaa..tänk att det kan dölja sig en hel bil där...
Jag: Jättekonstigt...
Tre sekunder senare..
A: Där står polisen också bruttan, så nu sköter du dig..!
Alla andra stör mig i min bilkörning. Jag borde få en egen fil.
måndag 9 februari 2009
Det är bara 10 dagar kvar tills jag flyttar. In. Ut flyttar jag om fyra. Logik.
Jag var ute och gick imorses. När jag nästan var hemma så mötte jag en kvinna som också var ute och gick. Jag kände igen henne för jag mötte alltid henne under min morgonpromenad-varje-dag-period. Hon är lite äldre, fast inte gammal. Utländsk tror jag. Då var hon ganska stor. Nu såg det ut som att det var träningsoverallen som var det. Det fina var att hon gick uppför, det var halt, säkert jättejobbigt. Men hon hade ett leende i ögonen som var helt underbart. Det var verkligen lycka personifierat. Det var en bra start på dagen. Jag hade ett brett leende på läpparna hela vägen hem. Tänkte bara säga det.
Jag var ute och gick imorses. När jag nästan var hemma så mötte jag en kvinna som också var ute och gick. Jag kände igen henne för jag mötte alltid henne under min morgonpromenad-varje-dag-period. Hon är lite äldre, fast inte gammal. Utländsk tror jag. Då var hon ganska stor. Nu såg det ut som att det var träningsoverallen som var det. Det fina var att hon gick uppför, det var halt, säkert jättejobbigt. Men hon hade ett leende i ögonen som var helt underbart. Det var verkligen lycka personifierat. Det var en bra start på dagen. Jag hade ett brett leende på läpparna hela vägen hem. Tänkte bara säga det.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)