existentialism

Det ligger en död fågel utanför huset. Jag gissar på att den flugit in i grannens fönster och stendött. Det verkar ju jättelöjligt men jag började nästan gråta när jag såg den där lilla fågeln ligga där och vara död. Okej, kanske inte, men jag började tänka på såna där existentiella frågor om livet och om döden. Och plötsligt insåg jag att jag kände sympati med den där fågeln. Att den varit ute och flugit och haft det skönt och njutit av vädret och sen PANG! in i ett fönster och så finns den inte mer. Är det inte lite tragiskt? Blir man inte lite eftertänksam när man funderar på hur snabbt det kan gå..?

Från den historien till en annan. Imorses när jag var på gymet så såg jag på nyhetsmorgon samtidigt som jag tränade. Göran Karlsson från Åtvidaberg var där och skrapade triss. Han var nog över 65 iaf denne Göran. Okej, det är ju inget speciellt med det, det är ju alltid pensionärer som är där. Men Göran hade chans på fem miljoner. Fem! Och han vann hundratusen. I vanliga fall ser man hur vinnarna försöker dölja sin besvikelse för allt under 300 000, men inte Göran och hans fru. Dem var jätteglada. Frugan satt och klappade febrilt i händerna och Göran var nästan mållös. Och där stod jag, med pipig andning och log det största jävla leendet man nånsin sett, och jag var nära på att börja gråta. Igen.

Berättade ju då dessa historier för min brutta och hon svarade med att höja på ögonbrynen, ta fram ett hånleende och fråga vem fan jag är och vad jag har gjort med hennes cyniska och åh så bittra vän.
Jag vet inte bruttan..jag vet inte..men jag saknar henne litegrand.