tattooooo

Då var den gjord. Den tredje. Sjukt snygg. Och sjukt ont har jag nu. Kan ju inte böja mig ner.. Tänkte ju innan att den kanske inte skulla vara så mycket värre än dem andra..så fel jag hade.. Men det är värt det. Lite kul att min brutta, det moraliska stödet, blev löst sugen på att göra en till hon med.. Haha, jag ger henne två år. Inte en dag längre.

på gränsen

Sitter här lite halvbakis, småförkyld, uppsvälld och med flötigt hår..
Va? Var det nån som sa fest? Ikväll? Närå men jag är på. Ska vi säga vid åttatiden?

så här kul hade vi igår

nånting större.

Då har det gått ett år sedan man började plugga då. Det är väl ungefär lika länge sen som jag och Anna började prata om att åka till USA efter studierna. Jag känner mig äntligen redo för att kunna lämna den här stan en liten sväng. Egentligen ska man ju ha velat göra det sen i högstadiet. Det var ju då alla började tjata om att dem var tvunga att komma iväg från "den här jävla hålan". Man skulle tycka att allt var för litet då, att det var löjligt att ens tänka på en framtid här.
Jag var aldrig en av dem. Jag tyckte inte att den här stan var tråkig. Jag försvarade den i vått och torrt, som den värsta vapendragare. Men man växer när man börjar plugga. Man får inte behålla dem där gamla sanningarna som man hållt så varmt om hjärtat. Kanske är det det som fått mig att känna mig mogen nog att lämna det här stället, om så bara för ett litet tag. Jag gick igenom kyrkogården på vägen hem från jobbet, vinkade som brukligt till mormor och morfar, och tittade upp mot träden där jag gick i allén. Det kändes för nära. Jag ville att det skulle vara så mycket större, allt runtomkring. Helt plötsligt har jag upptäckt att det är för litet. Att det inte räcker med allt det som finns här.

Jag hade inte den känslan den där septemberdagen i 2005 när jag ensam satte mig på ett plan till London. Kanske var det därför jag tillbringade den första veckan med att önska mig hem. Det var inte genomtänkt. Jag var inte färdig här. Jag var inte färdig med mig själv. Hade ingen aning om nånting. Det är väl därför jag tror att det kommer bli annorlunda om två år. Jag längtar ju redan. Jag kan nog släppa taget lite bättre då. Om stan, om allt jag har här. I London var jag så förtvivlad över allting jag trodde att jag missade här hemma att jag inte tog vara på allt det jag upplevde där borta. Förhoppningsvis har jag när skolan slutat insett att jag inte kan stanna här för alla andras skull, utan att jag måste åka för min egen.

Och den här gången ska jag inte åka med naiva föreställningar om hur allt kommer att bli. Jag ska inte åka för att hitta mig själv. Jag känner redan mig själv så väl att det känns som att jag konstant tappar bort mig. För självmedveten.
Nej, jag ska åka för att jag vill. För att det känns bra. För att kunna tappa bort mig själv litegrand någon annanstans också. Jag vet ju att jag alltid kommer att hitta tillbaka.

en liten stunds eftertänksamhet. må det gå länge innan det händer igen.

Då har det gått ännu en dag då. En hel dag med ögonblick som man aldrig mer får igen. Ska man begrunda vad man kunde gjort annorlunda, eller är det bara ett sätt att provocera fram ångest? Är det bättre att bara köra på? Skaka av sig dagen och tänka på imorgon.. Det är lite skrämmande när man börjar med sånt där existentiellt tjafs. Det är lite jobbigt. Känns det inte som att själen dör litegrand varje gång man ångrar något man sagt eller gjort? När man förbannar sig själv. Då när man måste försvara sig inför sin största kritiker. Man kan ju aldrig vinna. Och det skär lite. En obehaglig känsla.

Nä nu blev det nog väl nattsvart. Men det blir ju alltid värre framåt natten, som dem säger. Det här tar vi igen imorgon, jag och mina multipla personligheter.

sena som vanligt..

Då går vi plötsligt en ny kväll till mötes då, och hur ska den tillbringas om inte på mangos med gänget. Gänget..vad töntigt det låter. På mangos med några kompisar kanske är bättre. Men då blir det så random. Som att det är ett par vänner som man inte träffar så ofta. Som om det är någon slags "catch up-middag". Det är det ju inte. Det är ju dem jag umgås med i stort sett varje dag. Det får kanske bli gänget. Mitt crowd. Oj, ännu töntigare. Skit samma, äta ska vi. Men ingen alkohol idag, nej nej. Det blir mineralvatten. Det blir en tidig kväll. Jag ska ju jobba imorgon, lite ansvarskänsla måste ju tom jag ha.

Hämtade ut min sista tenta förut för övrigt. Ett år har alltså gått och jag har klarat varenda tenta. Det är en stolt madde med ett leende på läpparna som skriver. 60 högskolepoäng rikare. Måste använda dem till något vettigt nu..så som Göran och hans fru från Åtvidaberg säkert gjorde med dem där 100 000 kronorna dem vann på triss.

Sex and the City

Klart vi hann. Var det någon som trodde något annat? Och i det stora hela, förutom några jävla fjortisar som inte hade vett nog att hålla käft under filmens gång, blev det en angenäm upplevelse. En härlig film. Jag erkänner, jag grät ibland.

bio eller?

Nä men vad tror vi om en kväll med sex and the city då? Lite naturgodis på det också så är det ju upplagt för succé. Dock borde vi nog dra nu om vi ska hinna hämta våra biljetter. Och vi har ju en tendens att lyckas bli ganska sena jag och min kära sambo. Så mycket som ska göras jämt. Sådär i sista minuten. Men vi hinner ju till kvart över..? Klart vi gör. Det går på rutin.

Jag är ingen dålig förlorare, jag är en vinnare utan självinsikt.

Jag och Anna spelar TP. Det var så länge sen jag spelade det spelet nykter att jag har glömt hur det påverkar mina nerver. Jag väntar bara på att jag ska få ett större sammanbrott, och av Annas ansiktuttryck att döma så gör hon det också. Det är inte så konstigt egentligen. Borde finnas en varningstext på den där jävla lådan.

tatuering 2008

Nä men det går ju bra det här. Min "försöka-åtminstone-bli-av-med-midsommar-kilona-
innan-tatueringen"-vecka som jag påbörjat. Sprang igår och var på gymet idag. Guld ju. Problemet är ju att jag inte gör nånting sen resten av dagen. Jag är bara hemma. Uttråkad. Det finns inget roligt att göra i regnet. Och är man bara hemma så är det ju skitsvårt att inte käka typ hundra mellanmål om dagen. För visst låter det lite bättre med mellanmål..? Småätande låter ju så karaktärslöst..så..så..så nånting som Anna Skipper skulle bli skitarg för. Jag börjar dock fundera lite på om ostskivor och oboy verkligen är ett okej mellanmål.. Ett äpple kanske vore bättre. Eller typ tre liter vatten. Då kanske det vore klappat. Ja jävlar. Nu slänger jag osten.

klapp på axeln.

Jag var ute och sprang förut. Eftersom att jag bor i bebyggelse så har vi inget fint spår här som det finns hemma i ryd. Nä, här får man springa runt på cykelvägar och möta människor i vanliga kläder, såna som inte motionerar mer än vid tvång. Dessa människor har alla en tendens att titta bort när man kommer. Som om man vore deras samvete och dem gör allt för att inte erkänna dess närvaro. Nej, dem vill äta upp sin glass i lugn och ro, utan någon jävla joggare som stör och påminner dem om att dem inte har tränat sen gympan i grundskolan.

Sen har vi dem där som ler mot en. Oftast äldre människor som tycker lite synd om en för att blicken är tom och andningen pipig, men samtidigt är lite imponerade av att en "dagens ungdom" faktiskt inte bara ägnar sig åt att vandalisera busskurer utan faktiskt gör något vettigt med tiden. Dem ler jag tillbaka mot. Ett leende som säger något i stil med att jag håller med. Ligister borde buras in. Men inte jag, jag springer.

De människorna man helst möter är dem som är ute och powerwalkar. Hurtbullarna. De brukar hälsa på en och le på ett sätt som ger energi. Man har något gemensamt där man möts på stigen. Hurtbullen förstår det här med att plåga ihjäl sig innan frukost. Den har också haft känslan av att komma in igen och vara skitnöjd med sig själv. Dessa människor är tyvärr mer frekventa i ett motionsspår än på en cykelväg. Därför saknar jag ryd litegrand. Det var som min brutta sa när vi tog en morgonpromenad i elljusspåret där häromdagen. "Är det alltid så att man går runt och hälsar på alla man möter här??". Och det är det ju faktiskt.
Det borde vara så överallt. Det blir så gemytligt på något sätt. Mysigt sådär.

såhär i efterhand

Det blev ingen del 3. Var glad för det. Självklart urartade det. Självklart blev det ett fylleslag. Jag vet inte vad det är med den här lägenheten men ända sedan vi flyttade in har det varit omöjligt att hålla festerna på en bra nivå. Vi spräcker barriärer gång på gång. Så var glad för att Midsommarafton del 3 uteblev.

Midsommarafton del 2

Det här är jag. Nu. Ta en jävla bra titt för så här ljuv kommer jag nog aldrig vara igen. Överlade med Anna när vi var ute och plockade blommor och vi kom fram till att crackhore-looken med stripigt hår och sotiga ögon kanske inte riktigt passar sig för midsommar. Inte ens för en brutta. Så, här sitter jag med rosa ögonskugga, vit skjorta och massa jävla blommor i håret och känner mig söt. Obehaglig känsla det där.

Det blev för övrigt lite powernap förut och de funkade ju hur bra som helst. Allt blev gjort, och ändå har jag en bra bit kvar till det där kaklet. Kan nog bli en jävla kväll det här.

Midsommarafton del 1

Förpassad till mitt rum. "Bruttan gå och lägg dig nu, jag blir stressad när du går omkring här". Jag blir stressad när jag tänker på allt som ska göras. "Vi har sju timmar på oss om vi sover en timme nu", fortsatte kraxet inifrån Annas rum. Känner jag oss rätt kommer vi ändå vara skitstressade i slutet, och inte riktigt hinna med det där sista som liksom skulle sätta pricken över i:et. Fan, kommer vi säga, och gräma oss litegrand. Vilket i sin tur iofs brukar följas av ett "äh, fuck it" och en öl..
I vanliga fall i situationer såsom denna, så brukar jag skita i allt vad trötthet heter och bara köra. Ända in i kaklet. Jag ignorerar tunga ögonlock, stora jäspningar och flackande blick. Nä, det där med sömn är en lyx.

näe

Jag har kommit in i den där fasen där det är så sjukt jobbigt att ta tag i saker. Allting känns som ett enda stort företag. Jag borde exempelvis städa i mitt rum. Jag gick tom in i rummet med den ärliga intentionen att göra det. Men sen fick jag syn på datorn. Och det kändes roligare på något sätt. Så nu sitter jag här, för lat för att resa på mig. Tittar på gamla kvitton och papper, damm och en äppelskrutt. Snurrar på stolen och ser kläder överallt, kläder vars egentliga plats finns i garderoben. Beslutar mig för att göra en insats nu. Men så snurrar jag tillbaka igen och ser min dator. Tänker att jag ju faktiskt kan städa till hösten. Då när man ändå är hemma tillräckligt mycket för att faktiskt märka någon skillnad.

30 juni.

Dagens händelse: tatueringstid beställdes! Följde med bruttan till magic man när hon skulle pierca sig, och vips så var tiden bokad och klar. Nä..det var inte ett sånt där vanligt Anna-&-Madde-tix som alltid får oss att göra såna där konstiga drastiska grejer. Vi har faktiskt funderat ett bra tag båda två..men det sjuka är ju att jag fick tid om två veckor. Det innebär ju att jag kan börja längta redan nu!
Min brutta är för övrigt väldigt snajsig i sin nya piercing och kan nu skryta med att hon har två stycken. Och som hon så vist sa när mamma-problemet kom upp, "jag träffar ju inte mamma såååå ofta så hon kanske inte märker det på ett tag!". HA! Visst bruttan, tänk positivt.

Skulle ju också ha målat gymrummet hos päronen idag, men eftersom Anna ringde och kläckte nyheten om piercingen fick jag ju lämna penslarna och åka in till tatueraren. Nu måste jag jobba dubbelt så hårt imorgon bara för det... Får dock bra afterwork på kvällen när Team Kul ska se på fotboll och komma in i en högst harmonisk dimma där det intellektuella utbytet kommer att bli större än någonsin förut.

Heja Sverige.

vänta, jag måste bara spy.

Det är lite roligt det där med klyschor. Som man hatar dem. Att höra dem. Det skär i öronen varenda gång. Så uttjatade. Så lätta. Så oengegerande. Samtidigt. När man själv ska förklara nånting. Hur något känns. Hur det ligger till. Vad man vill ha sagt. Det är så lätt att ta till en sån där klyscha. Det sparar tid. Och det blir liksom inte riktigt lika utelämnande på något sätt. Det är inte ens egna ord och tankar från början. Det är någon annan som sagt det först. Klyschorna fungerar inte bara som förklaring. De blir som ett skydd. En mur mot det innersta, det man inte riktigt vågar säga. Och ingen kan ju egentligen vända sig mot dem eftersom att alla använder sig av dem.

Men ändå. Då när man får höra dem. Det skär ju lite djupare varje gång. Oundvikligt. Men det kanske bara är jag.

inte riktigt lika pigg längre..

Jo men gårdagkvällen blev ju guld. Roliga folk, god öl, och självvald musik. Har inget att klaga på egentligen. Förutom då kanske att den numera ganska klassiska bakfyllan börjar tränga sig på och dem där åh så starka groggarna igår gör sig mer och mer påminda..
Men vad kan då vara bättre än att åka hem till sina kära päron och tigga till sig lite grillat. Lax med färskpotatis såhär dagen efter gynnar ju ganska starkt.

fredagkväll. noll promille.

Någon sa till mig att det är töntigt att sitta hemma en fredagkväll. Att man är torr och tråkig då. Men jag vill inte se det så. Jag ser det som att man är sjukt mogen och slår vakt om sitt lite vuxnare jag. Att man har insett att det faktiskt finns mer här i livet än bara supande och festande. Att det finns något bortom dem där eftertraktade dimman. Ibland kan jag känna att det är viktigt att se lite djupare på tillvaron. Att inte bli fast i dem där rutinerna där en ny helg betyder nya fester, och istället se nya möjligheter. Möjligheter till att växa, att filosofera och att lära känna sig själv. Det är nyttigt att sitta inne en fredagkväll.


...nä men allvarligt talat, jag har inga pengar, är givetvis sjukt uttråkad och ser fram emot morgondagens kylda öl och fulla dansgolv. Vidga mina vyer eller? Jag är ju redan hög av intryck som det är.

onsdagkväll

så mycket som är så bra, men ändå det där lilla extra som saknas.. Varför är det så? Varför inte bara nöja sig? Fast det kanske är då man har gett upp.. när man nöjer sig..?

Tål att tänkas på.

Min bästis Anna och jag.

Min bästis Anna och jag, vi har väldigt kul ihop. Och vi delar alltid med oss av det roliga till varandra. Tex om jag snubblar på ett bananskal så skriver jag det i ett sms till Anna så att hon får hånskratta lite åt mig. Det är vad vi kallar, vänskap. Men nu är ju min bästis Anna i Grekland med sin mor, och iom att det kostar typ 2,50 kr för varje sms istället för gratis, så innebär ju det att dem där tio sms:en om dagen blir ganska dyra på en vecka.. Vissa historier kan därför inte delas med sig av och faller snart i glömska. Så jag längtar verkligen tills hon kommer hem igen, för det blir liksom helt enkelt några garv mindre när hon är borta.

bartömning 2008

Det är ju synd att man ska behöva må så dåligt idag när man hade så kul igår. Baksidan av myntet som dem säger. Inget som en pizza och massa pepsi inte botar.

Då när det inte var lugnt längre..